Gästskribent Alex – Gamla synder äter upp de nya

Jag har nog inte riktig fattat än att jag genomgår en stor sak i mitt liv.

Inte bara vikten som har försvunnit utan många gamla vanor. Men många saker siter kvar djupt nere i grunden.
Men är jag redo att acceptera att de måste bort?
Eller är jag bara feg? Nej det tror jag inte. Det är nog mer rädslan att våga lyckas.

Har länge haft rädslan som hinder för att lyckas. Att söka nytt jobb, börja med något nytt att börja i hemvärnet eller att bara våga plugga igen. Men vad är jag rädd för. Jag vill så mycket men vågar inte hoppa över stenen. Så fort isen kommer tänker jag, nu ramlar jag och bryter nått.

Så fort jag ser Sofia sjuk så tänker jag, nu kanske jag behöver ta henne till sjukhus. Så fort det händer saker jag inte kan styra så fallerar mitt nät av säkerhet. Så som när jag är frånvarande från jobbet så tror jag att nu blir alla barn sjuka för av någon påhittad anledning. Denna osäkerhet har gjort så att inte vågar och jag håller mig borta från mycket. Men vad är det största hindret, jo jag själv.

Så var och vad vill jag börja?

Vem strider för mig om jag inte gör det själv? Ska jag behöva leva i en snuttefilt hela livet och tro att jag kommer få högre lön och bättre villkor i livet om jag bara sitter stilla? Är jag en jägare eller en mus?

Ser många inspirerande människor som vågar där ute, att ta nästa steg. Jag försöker hitta en lösning. Men vågar jag höra på den?

Är jag beredd att betala för att nå målet?

Lever kvar i de gamla fotspår som leder, precis ingenstans. Inte till det bättre. Det känns som jag är fast i en labyrint. Man går o går men man kommer såklart till en återvändsgränd till slut. Backar och gör om samma sak åter och åter igen. Istället för att lyfta sig över barrikaden och hitta en annan väg.

Jag vet vad jag vill men vill jag offra mitt nätt av säkerhet för att nå dit?

Jag vet vad jag kan inom maten och jag vet vad jag har i kompetensen. Men varför kastar jag skit på mig själv varje gång jag sitter i ett möte med chefen. Jag blir en mus, chefen blir jägaren. Jag går tillbaka till köket och blir arg på mig själv. Åter och åter igen.

Låt denna mardröm få ett slut, men vad måste jag ge upp?

Vad gör ni för att bryta er barrikad? Är ni i en labyrint men tagit er ut precis, hur gjorde ni?

 

Tacksam för era kommentarer. Er Alex.

______________________

Vill du dela också göra skillnad för andra genom att dela din Story i en Omstart genom att våga Börja Leva?

Varmt välkommen 
Mia Ånemyr
Entreprenör/Författare/ Hälsoleverantör
info@miaanemyr.se